DEL I. VAD ÄR EN MÄNNISKA?
Kapitel 2
Skapad – inte tillverkad
Om människans ursprung, värdighet och uppdrag i en värld där vi själva skapar intelligens.
Två människor
Under mina år som företagsledare, och i mitt privata liv, har jag mött otroligt många människor. I företaget har vi haft medarbetare som kommit upp i hög ålder och kanske inte kan producera lika mycket längre. Ändå tillför de något. De är goda arbetskamrater och bidrar med annat som inte syns i någon produktionssiffra. Vi har också stöttat människor med funktionsnedsättning, som samtidigt har haft andra styrkor och sett på livet från ett annat perspektiv. Genom dem har jag fått vidga min egen förståelse. Min grundinställning har varit att jag kan lära mig något av mötet med varje människa.
Men den inställningen är inte självklar i vår tid. Tänk på två människor.
Den första är en framstående forskare. Hon har en exceptionell begåvning, har publicerat banbrytande artiklar och bidragit till upptäckter som förändrat människors liv. Hennes kunskap efterfrågas över hela världen.
Den andra är en äldre man på ett vårdboende. Hans minne har gradvis försämrats, och han känner inte alltid igen sina närmaste. Han kan inte längre arbeta, bidra till samhällets ekonomi eller fatta de beslut som en gång var självklara för honom.
Mäter vi människor efter intellektuell förmåga, självständighet och produktivitet är skillnaden mellan dem enorm. Den ena producerar kunskap. Den andra är beroende av andras omsorg.
Men är den första mer värd än den andra?
De flesta svarar instinktivt nej. Vi känner att något är fel med själva frågan. Ändå lever vi i ett samhälle där människors betydelse ofta kopplas till just det som går att mäta: prestation, intelligens, produktivitet och ekonomiskt värde.
Den stora frågan: vem bestämmer vad en människa är värd?
Här ställer AI-utvecklingen en obekväm fråga. Om våra mest avancerade maskiner en dag överträffar människor inom nästan varje intellektuellt område, vad händer då med en människosyn som sätter prestationsförmågan i centrum? Om intelligens är vår viktigaste egenskap och maskinen blir intelligentare än vi, varför skulle människan ha en särskild ställning? Om produktivitet avgör värde och en maskin producerar mer än hundra människor tillsammans, varför skulle vi prioritera människan?
Frågorna låter provocerande. Men de avslöjar antaganden som ofta ligger dolda i vårt sätt att tänka. Vi förväxlar lätt människans värde med hennes förmåga, och vem hon är med vad hon åstadkommer.
Det är ingen akademisk fråga. Sverige har själv varit där. Mellan 1935 och 1975 genomfördes nära 63 000 steriliseringar enligt de svenska steriliseringslagarna från 1934 och 1941.1 Bakom lagarna låg en tid som var övertygad om att vetenskapen kunde avgöra vilka liv som var önskvärda och vilka som borde förhindras. Det var inte okunniga människor som drev detta igenom, utan läkare, forskare och politiker i en modern välfärdsstat. Lärdomen är att det inte räcker med kunskap och goda avsikter. När människovärdet görs beroende av vad människor kan bidra med, blir de svagaste alltid de första att förlora.
Den kristna tron börjar på en helt annan plats. Innan människan har uppfunnit något, producerat något eller hunnit prestera något alls, beskriver Bibeln henne som skapad till Guds avbild. Människans värde börjar inte i hennes prestation. Det börjar i hennes relation till Skaparen.
Det här kapitlet lägger bokens teologiska grund. Kapitlets tes är enkel men långtgående: Människan har ett värde som föregår hennes förmågor.
Tänkarnas perspektiv
Tre sätt att förstå avbilden
Det latinska uttrycket imago Dei, Guds avbild, är kort men rymmer en lång teologisk diskussion. Grovt förenklat har tre huvudlinjer utvecklats under kyrkans historia.2
Den första ser avbilden i något människan har: förnuft, moralisk förmåga, möjligheten att känna Gud. Den har djupa rötter hos kyrkofäderna och under medeltiden. Den andra ser avbilden i människans relationer, till Gud och till varandra. Den har särskilt utvecklats av 1900-talsteologer som Karl Barth och Dietrich Bonhoeffer. Den tredje ser avbilden i människans uppgift: att representera Gud i skapelsen och förvalta den.
Som vi såg i förra kapitlet har teologen och datavetaren Noreen Herzfeld visat att dessa tre linjer motsvarar tre sätt att försöka bygga artificiell intelligens: maskiner som resonerar, maskiner som utför uppgifter och maskiner som kan vara våra partner.3 Hur vi förstår avbilden påverkar alltså direkt vad vi tror att vi bygger.
Den första linjen har en farlig baksida. Om avbilden bara består i förnuftet blir den mer intelligenta människan en tydligare avbild än den mindre intelligenta. Då kan människovärdet graderas, och då kan en maskin i princip överträffa oss också i gudslikhet. Det är en slutsats som Bibeln inte tillåter.
Middleton: avbilden som kunglig representation
I modern bibelforskning har den tredje linjen fått stort genomslag. Bibelforskaren J. Richard Middleton har i The Liberating Image visat hur Första Mosebok tar ett begrepp från den omgivande världen och vänder på det.4 I det forntida Mellanöstern kunde kungen kallas gudens avbild. Bilder och statyer av kungen ställdes upp i erövrade områden för att visa vem som härskade där. Första Mosebok säger något revolutionerande: det är inte kungen, utan människan, man och kvinna, stark och svag, som är Guds avbild och representant på jorden.
En representant har inte sin auktoritet i sig själv. Den kommer från den som gett uppdraget. Människan är alltså inte skapelsens ägare eller gud, utan en förvaltare som fått förtroendet att leva och handla i en värld som tillhör Gud.
Kilner: avbilden kan inte förloras
Teologen John F. Kilner har i Dignity and Destiny drivit en tes med stora etiska följder.5 Avbilden är enligt honom inte en uppsättning egenskaper som människan har mer eller mindre av. Den är en status, att vara skapad i relation till Gud, och en bestämmelse, att formas efter Kristus. Därför kan avbilden inte skadas eller delvis förloras, även om människan själv är djupt skadad av synden. Kilners poäng är pastoral och politisk lika mycket som teologisk. När man har talat om att avbilden är “skadad” hos vissa människor har det, menar han, historiskt öppnat vägen för att behandla dem som mindre värda.
Lewis: inga vanliga människor
C.S. Lewis höll i juni 1941 en predikan i universitetskyrkan i Oxford som fått titeln “The Weight of Glory”. Mot slutet säger han:
Det finns inga vanliga människor. Du har aldrig talat med en bara dödlig.6
Lewis poäng är att varje människa vi möter är bestämd för en evig framtid. Grannen vi lätt förbiser, kollegan vi irriterar oss på och patienten som inte längre minns sitt namn är ingen statistisk enhet. Hon är en person med evig betydelse. Om vi för tanken vidare till AI-eran blir den skarp. Ingen algoritm som sorterar människor efter lönsamhet eller risk har någonsin hanterat “vanliga människor”.
Yong: värde utan prestation
Den pingstteologiske forskaren Amos Yong har skrivit om teologi och funktionsnedsättning, bland annat utifrån erfarenheten av att ha en bror med Downs syndrom.7 Yong utmanar en teologi som tyst förutsätter att den “normala”, fullt fungerande människan är måttstocken. I kyrkan ska människor med funktionsnedsättning inte bara vara föremål för omsorg, utan bärare av gåvor och delaktiga i Andens gemenskap. Anden delar ut sina gåvor utan hänsyn till IQ.
Det har en djup biblisk förankring. På pingstdagen citerar Petrus profeten Joel:
Och det ska ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter av min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar ska profetera, era unga ska se syner och era gamla ska ha drömmar. Ja, över mina tjänare och tjänarinnor ska jag i de dagarna utgjuta av min Ande, och de ska profetera. (Apg 2:17–18)
Här finns en slående parallell till skapelseberättelsen. I 1 Mos 1 är avbilden inte förbehållen kungen, utan ges till människan som sådan. På pingstdagen är Anden inte förbehållen profeter, präster och kungar, utan utgjuts över “allt kött”: söner och döttrar, unga och gamla, tjänare och tjänarinnor. Gamla och unga, män och kvinnor, de med och de utan samhällsställning får del av samma Ande. Pingsten bekräftar och fullbordar det som skapelsen började. Gud fördelar inte sin närvaro efter prestation.
Bibelns perspektiv
En god skapelse (1 Mosebok 1)
Första Mosebok inleds med en storslagen bild av Gud som skapar. Han skiljer ljus från mörker, låter växtligheten träda fram och fyller hav, himmel och land med liv. Genom hela berättelsen återkommer samma mönster: Gud talar, skapelsen tar form, och det Gud har gjort är gott. Efter människans skapelse heter det: “Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott” (1 Mos 1:31).
Den materiella världen är alltså inte något ont som människan ska fly ifrån. Den har ett värde som föregår människans användning av den. Det gäller också det material vi bygger våra maskiner av.
Sedan kommer människan:
Gud sade: “Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss. De ska råda över havets fiskar och himlens fåglar, över boskapsdjuren och hela jorden och alla kräldjur som rör sig på jorden.” Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. (1 Mos 1:26–27)
Här sker något särskilt. Människan introduceras inte bara som ytterligare en levande varelse, utan med ett uttalat gudomligt beslut, “Låt oss göra”, och med en särskild ställning och uppgift.
Två hebreiska ord används: tselem, bild eller avbild, och demut, likhet. De bör inte behandlas som två separata delar, som om människan först fick en avbild och sedan en annan egenskap som kallas likhet. Tillsammans förstärker de tanken att människan på ett unikt sätt är skapad i relation till Gud och avsedd att återspegla honom.
Lägg också märke till vem avbilden gäller. Inte kungen. Inte den starke eller den lärde. “Till man och kvinna skapade han dem.” Redan på Bibelns första sida läggs grunden för en värdighet som inte kan fördelas efter prestation, kön eller samhällsställning.
Att vara avbild är inte att vara originalet
En avbild är inte originalet. Gud är Skaparen och människan skapad. Gud är evig och oberoende, människan begränsad och beroende. Gud har den yttersta auktoriteten, människan en delegerad uppgift.
Det här blir en viktig princip i AI-eran. Människan kan skapa något som liknar vissa av hennes förmågor utan att det hon skapar blir samma slags varelse som hon. Vi kan bygga en maskin som “ser”, men dess bildanalys innebär inte att den har en människas synupplevelse. Vi kan bygga ett system som talar, men dess språkliga skicklighet avgör inte om det har en persons liv, identitet och relationer.
Därför bör vi också vara försiktiga när vi säger att människan “skapar intelligens till sin avbild”. Bilden är kraftfull, men den är ingen teologisk motsvarighet till skapelseberättelsen. Det hebreiska verbet för att skapa i 1 Mos 1:1 och 1:27, bara, används i Gamla testamentet bara med Gud som subjekt.8 Människan formar och tillverkar av material, energi, matematik och arbete. Gud skapar och är ursprunget till allt som finns. Därav kapitlets titel: människan är skapad, inte tillverkad. Vi kan beundra det vi bygger utan att glömma att vi själva är skapade.
Frågan om framtida AI-systems eventuella medvetande eller moraliska status är ändå inte avgjord. Den måste prövas seriöst, och vi återkommer till den i nästa kapitel. Men den bibliska människosynen behöver inte att svaret alltid blir nej. Bibeln grundar inte människans kallelse i att hon för all framtid är överlägsen varje tänkbar maskin, utan i Guds skapande och kallelse.
Formad, andad och satt att förvalta (1 Mosebok 2)
Andra kapitlet beskriver människans skapelse med en mer jordnära bild. Gud formar människan av jord från marken och blåser in livsande (1 Mos 2:7). Som vi såg i kapitel 1 förenas två dimensioner: människan är knuten till jorden, och hennes liv är en gåva från Guds Ande. Hon är inte ett rent intellekt som råkar bo i en kropp. Hon är en kroppslig, levande, andad varelse.
Sedan får hon sitt uppdrag:
Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att odla och bevara den. (1 Mos 2:15)
Uppdraget i 1 Mos 1:28 att “råda” över skapelsen har ibland lästs som en obegränsad rätt att utnyttja naturen. Men 2:15 ger balansen: odla och bevara. Människan ska utveckla skapelsens möjligheter och samtidigt vårda det hon fått ansvar för. Jordbruk, konst, städer, forskning och teknik kan alla vara uttryck för detta uppdrag. Därför står inte artificiell intelligens i sig i motsättning till kristen tro. Men förvaltarskap innebär alltid ansvar inför den som äger det vi förvaltar. Det som är tekniskt möjligt är inte automatiskt moraliskt rätt, och det som är lönsamt är inte alltid gott för människan. En förvaltare ställer därför frågor också till sin egen teknik: Vilka människor gynnas? Vilka riskerar att förlora inflytande? Vem bär ansvaret när ett system orsakar skada? Hur påverkas de svagaste? Och vilka värden vill vi skydda, även om det innebär att vi inte väljer den mest effektiva lösningen? I kristet perspektiv betyder ansvar inte bara att undvika det förbjudna. Det betyder att aktivt söka det goda.
Avbilden efter syndafallet (1 Mosebok 9, Jakobsbrevet 3)
Första Mosebok 3 berättar hur människan bryter med Gud. Skam och rädsla kommer in i berättelsen. Relationerna till Gud, till varandra, till arbetet och till skapelsen skadas. Har människan då upphört att vara Guds avbild?
Två texter ger ett tydligt svar. Efter floden, i en värld som präglats av våld, säger Gud:
Den som spiller människoblod, hans blod ska utgjutas av människor, för Gud har gjort människan till sin avbild. (1 Mos 9:6)
Och Jakob skriver om tungan:
Med den välsignar vi Herren och Fadern, och med den förbannar vi människor som är skapade till Guds avbild. (Jak 3:9)
Båda texterna förutsätter att också den fallna människan bär Guds avbild, och båda drar en etisk slutsats av det. Människolivet är okränkbart, och vi får inte förbanna någon människa. Synden har skadat människan djupt, men den har inte gjort hennes liv värdelöst.
Det betyder inte att alla handlingar är likvärdiga. Ondska ska kallas ondska, och människor ska hållas ansvariga för sina beslut. Men det är möjligt att fördöma en människas handlingar och samtidigt försvara hennes värdighet, och att sätta gränser utan att avhumanisera. I en tid där människor allt oftare sorteras efter åsikter, lönsamhet eller status är det en avgörande påminnelse. Den jag inte håller med, den som inte kan prestera och den som behöver samhällets hjälp är alla skapade till Guds avbild.
Kristus, den sanna avbilden (Kolosserbrevet 1, Romarbrevet 8, 2 Korinthierbrevet 3)
Den kristna förståelsen av avbilden är inte fullständig förrän vi kommer till Jesus. Paulus skriver om honom:
Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. (Kol 1:15)
Kristus är Guds avbild på ett annat sätt än vi. Vi är skapade till Guds avbild. Han är inte skapad, utan Guds evige Son, genom vilken allt skapades (Kol 1:16; Joh 1:1–3). Att han kallas “förstfödd” betyder att han har förstarangen över skapelsen, inte att han själv hör till den. Han är Gud som blev människa, och därför visar han både vem Gud är och vad människan är kallad att vara.
Vill vi veta vad en fullt mänsklig tillvaro är, räcker det inte att studera människans mest imponerande prestationer. Vi måste se på Jesus. Hans liv kännetecknas inte främst av kunskap och makt, utan av sanning, kärlek, ödmjukhet och självutgivande tjänande. Han möter dem som andra föraktar, han tar sig an dem som saknar inflytande, och han använder aldrig sin makt för att utnyttja dem som står under honom. Vi föreställer oss gärna framtidens människa som starkare, intelligentare och mer oberoende. I Jesus möter vi en annan bild av mänsklig fullhet.
Och Gud nöjer sig inte med att visa oss avbilden. Han vill forma oss efter den:
Dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, så att Sonen blir den förstfödde bland många bröder. (Rom 8:29)
Hur sker det? Paulus svarar:
Och alla vi som med obeslöjat ansikte ser Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden. (2 Kor 3:18)
Här ligger en nyckel. Människans förvandling sker inte genom teknisk uppgradering eller självoptimering, utan genom Anden. Den sker när vi ser på Kristus, och den sker gradvis, “från härlighet till härlighet”. Det är det kristna svaret på drömmen om att bli mer än människa. Frälsning är inte ökad beräkningskapacitet. Andlig mognad är inte effektivare informationsbehandling. Och evigt liv är inte att bevara information om en människas minnen, utan en gåva förankrad i Kristi död och uppståndelse. Vi återkommer till detta i kapitel 9 och 12.
När vi söker vår trygghet i det vi själva skapat
Det finns något nästan symboliskt över vår tid. Människan, som enligt Bibeln är skapad till Guds avbild, bygger nu system som efterliknar hennes egna förmågor. I många sammanhang är det något gott. Men det väcker en fråga som löper genom hela Bibeln: Vad händer om vi börjar söka vår trygghet, vår framtid och vår yttersta mening i det vi själva har gjort?
Människan har en återkommande benägenhet att ge något skapat den tillit och vördnad som bara tillhör Gud. Det kan vara pengar, politisk makt eller avgudabilder av silver och guld. Det kan också vara teknik. Det sker sällan genom att vi bokstavligen tillber en dator. Det sker mer stilla: när vi börjar se tekniken som den slutgiltiga lösningen på människans problem, när vi hoppas att tillräckligt mycket information ska göra moraliska konflikter överflödiga, eller när vi litar mer på automatiska beslutsmodeller än på det omdöme och ansvar som mänskligt liv kräver.
Här hjälper oss skillnaden mellan Skapare och skapelse. Människan har fått förmåga att skapa, men hon är inte Gud. Hon kan utveckla kraftfulla verktyg, men hon kan inte genom teknisk skicklighet upphäva sitt moraliska ansvar. Om vi glömmer att vi är förvaltare börjar vi bete oss som ägare. Om vi glömmer vår begränsning börjar vi tro att all möjlig makt också är önskvärd. Och om vi glömmer att andra är skapade till Guds avbild börjar vi behandla dem som medel för våra egna mål. Den största faran är kanske inte att vi bygger för avancerade verktyg, utan att vi får för stor tilltro till vår egen makt och för liten förståelse för vårt ansvar.
Vad betyder detta för oss?
Värdighet i en skör kropp
Vi lever våra liv genom våra kroppar. Vi känner hunger och trötthet, vi bär våra barn, omfamnar våra vänner och sitter vid sängen hos dem som närmar sig livets slut. Jesus föddes, åt, sov, grät, led och dog i en verklig kropp, och det kristna hoppet gäller uppståndelse, inte ett medvetande som lever vidare i en server.
Det är ett viktigt korrektiv till en kultur som ser alla begränsningar som problem som till varje pris måste övervinnas. Sjukdomar ska behandlas och funktionsnedsättningar kompenseras, och här kan tekniken göra mycket gott. Men människans värdighet beror inte på att varje begränsning försvinner. Det är skillnad på att hjälpa en människa och att börja betrakta den begränsade människan som mindre värd. Att vara människa är inte att vara obegränsad. Det är att vara skapad, kroppslig, relationell och beroende, och ändå bära en särskild värdighet inför Gud.
Skapad för gemenskap
Människan är inte en isolerad individ. Hon är skapad som man och kvinna, och det första i skapelsen som kallas “inte bra” är ensamheten (1 Mos 2:18). Vi föds beroende av omsorg, lär oss språk av andra och formas i gemenskap, konflikt och försoning. Beroendet av Gud är inget misslyckande, och beroendet av andra är inget tecken på lägre värde.
Därför behöver vi tänka efter när allt fler digitala system utformas för personliga samtal. För en ensam människa kan en vänlig digital röst vara ett verkligt stöd. Men vad händer med den äldre som får allt fler samtal med en assistent och allt färre besök av familjen? Eller med barnet som vänjer sig vid en samtalspartner som aldrig blir trött och alltid anpassar sig efter dess önskningar? En mänsklig relation innebär att två personer möts med egna behov och begränsningar. Vi kan behöva vänta, lyssna, förlåta och förändras, och just det är en del av relationens värde. Den frågan fördjupas i kapitel 10.
I ledarskapet
I ledarskapet blir detta konkret. En ledare som ser sina medarbetare som skapade till Guds avbild frågar inte bara vilka uppgifter som kan automatiseras och hur kostnaderna kan minska. Hon frågar också hur förändringen påverkar människorna och vilka möjligheter de får att växa. Den kristna människosynen kräver inte att alla arbetsuppgifter bevaras, men den avgör hur besluten fattas. En människa som blir uppsagd förlorar inte sitt värde för att hennes uppgift automatiseras.
Samma princip gäller församlingen, som är en gemenskap av människor som behöver bli sedda och älskade, inte en organisation vars effektivitet ska maximeras. Och den gäller skolan, där en elev är mer än sina mätbara resultat. Det är här imago Dei går från lära till praktisk princip för ledarskap. Kapitel 11 utvecklar det.
Det som följer
Av detta följer några enkla men långtgående slutsatser. Människovärdet är inte prestationsbaserat, och tekniken får inte användas så att den reducerar människor till deras mätbara resultat. En effektivare värld är inte en bättre värld om människorna i den blir mer ensamma. Ingen kan gömma sig bakom att “algoritmen fattade beslutet”, eftersom människan är ansvarig inför Gud. Allt som kan automatiseras bör inte automatiseras. Och människans djupaste problem är inte brist på information, utan synd, brustna relationer och behovet av försoning med Gud.
Vad vi kan bidra med
Den kristna människosynen ger något som är både gammalt och högst aktuellt: en identitet som inte behöver omförhandlas varje gång tekniken tar ett steg framåt. Kristna kan bidra med en ovillkorlig människosyn i en tid som frestas att villkora värdet. Vi kan bidra med gemenskaper där de svaga är oumbärliga och inte bara omhändertagna (1 Kor 12:22). Och vi kan bidra med en historisk varning: vi vet, också från Sveriges egen historia, vart det leder när människovärdet görs beroende av nytta.
Vi är inte skapade till maskinernas avbild. Vi är inte produkter vars värde avgörs av vår konkurrenskraft. Vi är människor, skapade av Gud, kallade att leva i relation till honom och till varandra, och inbjudna att använda vår kreativitet till att tjäna det goda. Människan är inte värdefull för att hon kan tänka så som en maskin aldrig kan. Hon är värdefull för att hon är skapad till Guds avbild.
Vi vet inte vilka förmågor framtidens system kommer att få. Men vi kan redan nu bestämma vad vi vill försvara. Om vi förlorar förståelsen av människans inneboende värdighet spelar det till slut mindre roll hur kraftfull teknik vi skapar. Vi kan vinna nya möjligheter att kontrollera vår omvärld och samtidigt förlora förståelsen av vad makten ska användas till. Vi kan bli skickligare på att mäta människors prestationer och samtidigt sämre på att se deras värde. Det är därför imago Dei inte är en gammal lära utan relevans för vår tid, utan den nödvändiga utgångspunkten för varje samtal om framtidens människa.
På väg vidare
Om människan har en särskild värdighet och ett moraliskt ansvar inför Gud, finns det då också en moralisk ordning som hon är kallad att upptäcka och leva efter? Eller är alla värderingar ytterst mänskliga konstruktioner som kan ändras efter våra önskningar? Innan vi kan besvara det måste vi dock fråga vad människan består av. Är hon mer än information? Det är nästa kapitels fråga, och därefter tar C.S. Lewis över i bokens andra del.
Tre frågor att samtala om
- Vad grundar jag mitt människovärde på? Hur mycket av min identitet är knuten till vad jag presterar, min intelligens, min ekonomi eller min ställning? Hur skulle min självbild förändras om jag på djupet förstod att mitt värde börjar i att jag är skapad till Guds avbild?
- Hur påverkar min människosyn mitt ledarskap? På vilka sätt behöver jag förändra hur jag ser på och behandlar medarbetare, familjemedlemmar, församlingsmedlemmar eller andra människor?
- Hur använder jag tekniken som förvaltare? Vilka beslut om AI och digital teknik behöver jag pröva utifrån människovärde, relationer och moraliskt ansvar snarare än enbart effektivitet?
Bibelstudium: människan som Guds avbild
- 1 Mos 1:26–28 – Människans identitet och uppdrag. Lägg märke till sambandet mellan att vara skapad till Guds avbild och att få ett ansvar.
- 1 Mos 2:7, 15–25 – Kroppslighet och relationer. Vad säger berättelsen om människans beroende av Gud, hennes ansvar för skapelsen och hennes behov av gemenskap?
- 1 Mos 9:6 och Jak 3:9 – Värdigheten efter syndafallet. Varför knyter texterna respekten för andra människor till Guds avbild?
- Ps 8 – Människans litenhet och storhet.
- Kol 1:15–20 – Kristus som Guds avbild, i relation till skapelsen och försoningen.
- Rom 8:29 och 2 Kor 3:18 – Förvandlingen genom Anden. Hur skiljer den sig från personlig prestationsutveckling?
Noter
Bibelcitat: Svenska Folkbibeln 2015.
Steriliseringsfrågan i Sverige 1935–1975. Historisk belysning, kartläggning, intervjuer, SOU 2000:20 (Stockholm: Socialdepartementet, 2000). Utredningen anger nära 63 000 steriliseringar enligt 1934 och 1941 års lagar.↩︎
För en översikt, se Peter Søes, “Image of God (Imago Dei)”, i St Andrews Encyclopaedia of Theology, red. Brendan N. Wolfe m.fl. (2025), https://www.saet.ac.uk/Christianity/ImageofGod. Søes skiljer mellan “substantiella” och “relationella” förståelser och diskuterar den funktionella läsningen av 1 Mos 1. Indelningen i tre linjer är en förenkling.↩︎
Noreen Herzfeld, In Our Image: Artificial Intelligence and the Human Spirit (Minneapolis: Fortress Press, 2002). Parafras.↩︎
J. Richard Middleton, The Liberating Image: The Imago Dei in Genesis 1 (Grand Rapids: Brazos Press, 2005). Parafras.↩︎
John F. Kilner, Dignity and Destiny: Humanity in the Image of God (Grand Rapids: Eerdmans, 2015). Parafras.↩︎
C.S. Lewis, “The Weight of Glory”, predikan i University Church of St Mary the Virgin, Oxford, 8 juni 1941; tryckt i The Weight of Glory and Other Addresses (New York: HarperOne, 2001), s. 45–46. Original: “There are no ordinary people. You have never talked to a mere mortal.” Min översättning.↩︎
Amos Yong, Theology and Down Syndrome: Reimagining Disability in Late Modernity (Waco: Baylor University Press, 2007). Parafras.↩︎
Om verbet bara se standardlexikon, t.ex. Koehler och Baumgartner, The Hebrew and Aramaic Lexicon of the Old Testament (HALOT), s.v. ברא.↩︎