Babel 2.0 – människans dröm om att bli Gud

Om transhumanism, superintelligens, digital odödlighet och människans längtan efter att övervinna sina begränsningar.

När människan inte längre vill vara människa

Föreställ dig en stor teknikkonferens. På scenen står en framgångsrik entreprenör. Bakom honom visas människans tekniska historia: elden, hjulet, tryckpressen, ångmaskinen, datorn, artificiell intelligens. Sedan byter bilden. En mänsklig hjärna kopplas samman med ett digitalt nätverk, och han talar om nästa steg: förstärkt minne, dramatiskt förlängd livslängd och kanske en dag ett medvetande som kan återskapas i ett digitalt system. Han avslutar med en fråga: Varför ska vi acceptera döden som något oundvikligt?

Applåderna är kraftiga. Men mitt i entusiasmen uppstår en fråga som ingen teknisk presentation ensam kan besvara.

Scenen är tänkt, men idéerna är verkliga. De diskuteras inom transhumanismen och framtidsforskningen, i böcker, forskningsmiljöer, teknologiföretag och filosofiska sammanhang. Där finns människor som menar att vår nuvarande biologiska existens inte är slutpunkten för människans utveckling, och som vill använda vetenskap och teknik för att övervinna det tidigare generationer har fått acceptera: åldrande, sjukdom, kognitiva begränsningar och i vissa visioner även döden. Men de för oss också tillbaka till en mycket gammal berättelse, om människor som förenade sin kunskap, sina resurser och sin tekniska skicklighet för att bygga något som skulle göra dem stora. Berättelsen om Babels torn.

Den stora frågan: vad gör människan till människa när hon kan förändra nästan allt hos sig själv?

I förra kapitlet såg vi hur AI kan skapa världar som liknar den verklighet vi känner. Nu tar frågan ett steg till. Om tekniken kan förändra inte bara det vi ser utan också den som ser, vad är det då som gör människan till människa? Är hennes nuvarande natur något som har värde i sig, eller bara ett tillfälligt stadium som vi bör lämna bakom oss?

Det är frestande att svara snabbt, antingen med entusiasm eller med skräck. Båda svaren är för enkla. Det finns mycket i drömmen om att övervinna sjukdom och lidande som kristna kan glädjas över. Men det finns också en annan drivkraft i den, och den är lika gammal som Babel: längtan efter att bli helt oberoende, att inte behöva erkänna någon gräns och att inte behöva ta emot livet som en gåva. Det här kapitlet försöker skilja dessa två åt.

Tänkarnas perspektiv

Transhumanismen: att övervinna människans begränsningar

Transhumanism är ett samlingsnamn för filosofiska och kulturella idéer som betonar möjligheten att förbättra människans tillstånd genom vetenskap och teknik. Den svensk-brittiske filosofen Nick Bostrom har varit en av de mest inflytelserika tänkarna inom området. I artikeln “Transhumanist Values” (2005) beskriver han rörelsen som löst sammanhållen och skriver att transhumanister ser den mänskliga naturen som “ett pågående arbete”, något halvfärdigt som vi kan lära oss att omforma.¹ Det kan handla om att minska sjukdom och lidande, förlänga människans friska liv, förbättra minnet eller utveckla nya former av kommunikation.

Rörelsen är inte enhetlig. Alla transhumanister tror inte att digital odödlighet blir möjlig, och alla anser inte att människan bör ersättas av artificiella system. Många betonar personlig frihet, mänsklig värdighet och ansvar för tekniska risker. Organisationen Humanity+ har en transhumanistisk deklaration, skriven 1998 och antagen i reviderad form 2009, som talar om att övervinna “åldrande, kognitiva brister, ofrivilligt lidande” men också erkänner att mänskligheten står inför allvarliga risker, “särskilt genom missbruk av ny teknik”.⁷⁵ Det behöver vi erkänna för att vår kritik ska vara rättvis.

Det finns mycket här som kristna kan uppskatta. Vem vill inte minska onödigt lidande? Vem vill inte att svårt sjuka ska få bättre behandling, eller att personer med funktionsnedsättningar ska få hjälpmedel som ökar deras möjlighet att leva självständigt? Sådana mål är inte främmande för en kristen förståelse av omsorg och förvaltarskap. Men transhumanismen väcker också en djupare fråga. Finns det en grundläggande mänsklig natur som vi bör värna, eller kan människan förändras hur långt som helst, bara tekniken tillåter det? Och om vi kan skapa varelser som överträffar dagens människor inom nästan alla områden, vilken moralisk ställning har då den vanliga människan?

Från människa till postmänniska

Inom transhumanistisk filosofi talar man om postmänniskor, de mycket mer avancerade varelser som människor en dag kanske formar sig själva till, med betydligt större intellektuell kapacitet och dramatiskt förlängd livslängd.² Det kristna svaret kräver eftertanke. Bibeln framställer inte människans nuvarande liv som fullkomligt, och den kristna tron förkunnar själv en framtida förvandling. Men den förvandlingen har ett annat centrum än teknisk prestationsförmåga. Människans mål är inte att bli så intelligent som möjligt, utan att leva i gemenskap med Gud och bli förvandlad efter Kristi bild. Därför behöver vi fråga vad en föreslagen förbättring ska åstadkomma. Hjälper den människor att leva bättre och tjäna andra, eller bygger den på tanken att människans värde beror på hur långt hennes förmågor kan utvecklas?

När intelligens blir vägen till frälsning

En av de mest uppmärksammade idéerna inom framtidsforskningen är den teknologiska singulariteten: en tänkt punkt där AI och annan teknik förändrar samhället så snabbt och genomgripande att våra nuvarande modeller för att förstå framtiden inte längre räcker. Den amerikanske uppfinnaren och futuristen Ray Kurzweil är dess mest kända förespråkare. I The Singularity Is Near (2005) och uppföljaren The Singularity Is Nearer (2024) argumenterar han för en sammansmältning mellan mänsklig och artificiell intelligens. Han har förutsagt att AI omkring 2029 når en nivå jämförbar med människans och att singulariteten inträffar omkring 2045.³

Det är hans prognoser, inte fastställda framtida händelser. Forskare har mycket olika uppfattningar om hur snabbt avancerad AI kommer att utvecklas. Men visionen är betydelsefull, eftersom den visar en särskild syn på människans framtid. Människan ska inte bara använda kraftfulla maskiner. Hon ska integrera tekniken i sin egen tankeförmåga.

Det väcker en teologisk fråga. Om människans viktigaste framtidshopp förknippas med allt större intelligens, vad händer då med visdom, moral och kärlek? Historien visar att hög intelligens inte automatiskt leder till goda handlingar. En människa kan vara mycket kunnig och samtidigt självisk, ha stor analytisk förmåga och sakna medkänsla. Det var just Lewis varning i The Abolition of Man, som vi följde i kapitel 6: människan kan få allt större makt samtidigt som hon förlorar förståelsen av de värden som borde vägleda makten. Vad hjälper det att ha nästan obegränsad beräkningskapacitet om vi inte vet vad som är gott? Superintelligens är inte detsamma som moralisk fullkomlighet.

AGI, superintelligens och maktfrågan

I samtalet om AI:s framtid möter vi begreppen AGI, Artificial General Intelligence, alltså AI med bred förmåga på en nivå jämförbar med människans, och superintelligens, tänkta system som skulle överträffa människan inom mycket breda områden. Bostrom har ägnat en hel bok åt riskerna.⁴ Oavsett om sådana system någonsin byggs finns de etiska frågorna redan nu: hur mycket makt ett system bör få, vilka beslut som måste förbli förankrade hos människor som kan ställas till svars, och hur vi hindrar att inflytandet koncentreras hos ett fåtal. Det är Lewis Formare från kapitel 6 i ny skepnad.

Digital odödlighet: kan vi ladda upp människan?

Bland de mest långtgående visionerna finns tanken att människans medvetande en dag skulle kunna överföras till ett digitalt system, mind uploading. Det är tekniskt och filosofiskt mycket spekulativt, och det finns ingen etablerad metod för att överföra en persons subjektiva medvetande till en dator.

Men tänk dig en mycket detaljerad digital kopia av dig, med dina minnen, din röst och ditt sätt att resonera. Om du fortfarande lever finns nu två som båda kan säga sig vara du. Vilken är du? Två ting kan ha exakt samma egenskaper och ändå vara två. Som vi såg i kapitel 3 beskriver Bibeln inte människan som information som råkar vara lagrad i en kropp, utan som en levande person skapad av Gud. Hennes yttersta framtid vilar på Guds handlande, inte på en digital representation av henne.

John Lennox: vem kan ge människan en framtid?

Den brittiske matematikern och apologeten John Lennox har ägnat stor uppmärksamhet åt de här frågorna. I 2084: Artificial Intelligence and the Future of Humanity (2020) undersöker han hur AI och transhumanistiska visioner utmanar vår förståelse av människan.⁷⁹ Lennox förnekar inte värdet av medicinsk och teknisk utveckling. Han skiljer mellan teknik som hjälper människan att hantera sina begränsningar, som glasögon, hörapparater och proteser, och visioner om att omdefiniera vad människan ytterst är. I en intervju samma år beskrev han den del av AGI-projektet som vill förbättra människor med bioteknik och läkemedel så att de blir superintelligenta, och sade att den transhumanistiska agendan är dömd att misslyckas eftersom den inte har någon lösning på människans synd.⁸⁰

Hans viktigaste bidrag är att han placerar AI-frågan i ett större sammanhang. Han frågar inte bara hur framtidens maskiner kommer att fungera, utan vad människan är, vad hennes problem består i och vilket hopp evangeliet erbjuder. Om vi ser människans största problem som brist på intelligens, kommer en tillräckligt avancerad intelligens att framstå som lösningen. Om vi ser det som biologiskt åldrande, får radikal livsförlängning en nästan frälsande betydelse. Men om människans problem också handlar om synd, brustna relationer och behovet av försoning med Gud, då kan teknisk utveckling inte ensam ge hela svaret.

C.S. Lewis och drömmen om en ny mänsklighet

Lewis gav samma tema berättelsens form i romanen That Hideous Strength (1945), den avslutande delen av hans rymdtrilogi. Där möter vi N.I.C.E., ett forskningsinstitut vars ambitioner gradvis avslöjar en djupt problematisk människosyn. Bakom det till synes rationella projektet finns en vilja att frigöra människan från de moraliska och naturliga begränsningar som tidigare har format hennes liv. I institutets innersta finns Huvudet, ett avrättat vetenskapsmannahuvud som hålls vid liv med maskiner och framställs som början på en ny, kroppslös mänsklighet.⁵ Det är svårt att i dag läsa om det utan att tänka på drömmen om att lämna kroppen bakom sig.

Romanen är ingen förutsägelse av moderna teknologiföretag. Men dess frågor har blivit förvånansvärt aktuella. Vem får bestämma hur framtidens människa ska se ut, och vad händer när de som har den tekniska makten betraktar traditionell moral som föråldrad? Utan en tydlig förståelse av människovärde och ansvar riskerar människan att bli ett projekt som formas efter de mäktigastes föreställningar om vad som är önskvärt.

Bibelns perspektiv

Babel: människans första stora gemensamma projekt

I 1 Mos 11:1–9 möter vi en mänsklighet med ett enda språk. Människorna finner en lågslätt i Shinars land och bosätter sig där. De sade till varandra: “Kom, så slår vi tegel och bränner det!” (1 Mos 11:3). Det kan låta som en obetydlig detalj, men byggmaterialet spelar en roll i berättelsen. Människorna har utvecklat en teknik som gör det möjligt att bygga större än tidigare. De har material, organisation, en gemensam vision och förmåga att samarbeta. Sådant betraktar vi vanligtvis som grundläggande för ett framgångsrikt samhälle, och det finns mycket gott i det. Människan är skapad med förmåga att tänka, planera och utveckla sin omgivning.

Men sedan framträder problemet:

Och de sade: “Kom, så bygger vi oss en stad och ett torn med spetsen uppe i himlen! Låt oss göra oss ett namn, så att vi inte sprids ut över hela jorden.” (1 Mos 11:4)

Här behöver vi läsa noggrant. Problemet är inte den nya byggtekniken. Bibeln fördömer inte tegel, och den säger inte att höga byggnader i sig är onda. Det som väcker frågor är projektets syfte och människornas förhållande till Gud. De vill göra sig ett namn, säkra sin framtid och hålla samman sin makt och sin identitet. Det handlar om ära, trygghet och självbestämmande, om att försäkra sig om framtiden genom det man själv har skapat.

Psaltaren säger vad som händer med den som gör så: “De som har gjort dem blir som de, likaså alla som litar till dem” (Ps 115:8). Den som söker sin trygghet i sitt eget verk formas till sist efter det. Det är bokens tes i en av Bibelns äldsta berättelser.

Gud måste stiga ner

Det finns en detalj som lätt går förlorad. Människorna bygger ett torn med spetsen i himlen. Men när Gud ska se på bygget står det: “Då steg Herren ner för att se på staden och tornet som människorna byggde” (1 Mos 11:5). Berättelsen innehåller en stark litterär ironi. Det som människorna uppfattar som oerhört storslaget är fortfarande så litet att Gud måste stiga ner för att se det.

Det är en avgörande teologisk poäng. Människans storhet gör henne inte obegränsad. Hennes intelligens gör henne inte allvetande, hennes makt gör henne inte allsmäktig, och hennes tekniska framsteg gör henne inte till sitt eget ursprung. Samtidigt behöver vi undvika en alltför enkel tolkning. Berättelsen handlar också om språk, gemenskap, maktkoncentration och ovilja att spridas, och bibelforskare betonar olika aspekter av den. Babel är ingen profetia om artificiell intelligens. Men den ger ett perspektiv på människans förhållande till makt, trygghet och självbestämmande, och den hjälper oss att ställa frågan: Vad händer när människan börjar sätta sin yttersta tillit till sina egna tekniska möjligheter?

Från Eden till Babel

Babel står inte ensam. I 1 Mos 3 lovar ormen: “ni blir som Gud med kunskap om gott och ont” (1 Mos 3:5). Det är två olika berättelser med olika sammanhang, men de har en beröringspunkt. I Eden ifrågasätts Guds ord och människan väljer att handla i strid med hans vilja. I Babel söker människorna genom ett gemensamt projekt trygghet och storhet på egna villkor. I båda står människans frihet och hennes relation till Gud i centrum.

Det betyder inte att varje mänsklig ambition är fel. Men det visar var den djupaste parallellen till Babel ligger. Det handlar inte främst om tornets höjd, utan om människans hjärta. Det är möjligt att bygga en hög byggnad med ett ödmjukt hjärta, och möjligt att utveckla en liten uppfinning med ett hjärta som söker makt över andra. Frågan avgörs inte av projektets storlek utan av dess syfte och de värderingar som vägleder det.

Gud ger ett namn

Det finns en vacker kontrast mellan 1 Mos 11 och kapitlet som följer. I Babel försöker människorna göra sig ett namn. I nästa kapitel kallar Gud Abram och säger: “Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse” (1 Mos 12:2). Det namn människorna försökte bygga sig till ges nu som en gåva.

Abram är inte passiv. Han får ett uppdrag, och han måste lämna sin trygghet och handla i tro. Men hans framtid vilar inte på ett torn han själv har byggt. Den vilar på Guds löfte. Människan behöver inte skapa sitt yttersta värde. Hon behöver ta emot den värdighet och kallelse som kommer från Gud. Det gör inte prestationer oviktiga, men de är inte grunden för hennes identitet. Därför är den kristna tron en befrielse från kravet att ständigt övervinna sig själv för att bli värdefull. Vi behöver inte bli superintelligenta för att vårt liv ska ha betydelse, och vi behöver inte bygga ett teknologiskt Babel för att göra oss ett namn som består.

Kristendomen lovar också en förvandlad människa

Här blir samtalet särskilt intressant, för kristendomen förkunnar också en radikal förvandling. Bibeln talar om uppståndelse, ett förvandlat liv, en förnyad skapelse och en framtid där döden inte längre har makt. Vad skiljer då uppståndelsehoppet från transhumanismens hopp om en radikalt förbättrad människa? Skillnaden ligger inte i hur stora förändringar som väntas. Den ligger i vem som handlar, vad människans grundproblem är och vilket mål förvandlingen har.

I 1 Kor 15 förbinder Paulus de troendes framtid med Kristi uppståndelse. “Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått i ringhet uppstår i härlighet. Det som blir sått i svaghet uppstår i kraft” (1 Kor 15:42–43). Det är inte information som bevaras, utan en förvandlad kroppslig existens, den “andliga kropp” vi mötte i kapitel 3. Paulus kallar döden en fiende: “Som den sista fienden berövas döden sin makt” (1 Kor 15:26). Kristendomen firar alltså inte döden som något gott. Men den säger inte heller att människan genom egen skicklighet kan garantera sin framtid. Hoppet är en gåva, inte en prestation. Det kristna hoppet är inte att vi till slut lyckas bli våra egna frälsare, utan att Gud förblir trofast mot sin skapelse.

Från Babel till pingstdagen

Här finns en av Bibelns mest talande kontraster. I Babel har mänskligheten ett enda språk, vill samla sin makt och göra sig ett namn, och berättelsen slutar med att Herren förbistrar språken och sprider ut dem. På pingstdagen möter vi människor från många folk och språk. Anden utgjuts över lärjungarna, och folkskaran samlas, “eftersom var och en hörde sitt eget språk talas” (Apg 2:6). De förvånade åhörarna säger: “ändå hör vi dem tala på våra egna språk om Guds väldiga gärningar!” (Apg 2:11).

I Babel bryter språkförbistringen upp människornas gemensamma projekt. På pingstdagen blir mångfalden av språk inget hinder för att evangeliet ska förstås. Många kristna uttolkare, redan i fornkyrkan, har därför läst pingsten som en motbild till Babel.⁶ Apg 2 säger det inte uttryckligen, så sambandet är en teologisk läsning och inte ett påstående i texten. Men kontrasten är tankeväckande. I Babel försöker människorna skapa enhet genom sin egen samlade makt. På pingstdagen skapar Guds Ande gemenskap, samtidigt som språken och bakgrunderna får finnas kvar. Enheten kräver inte att mångfalden försvinner. Och den byggs inte nerifrån och upp mot himlen. Den kommer ovanifrån som en gåva.

Det säger något om vår tids visioner. Vi behöver inte skapa en likformig mänsklighet för att kunna leva i gemenskap. Vi behöver inte göra alla lika intelligenta eller produktiva för att erkänna deras lika värde. Den Ande som vi i kapitel 2 och 6 såg utgjutas “över allt kött”, söner och döttrar, unga och gamla, förenar människor genom relationen till Gud och kärleken till varandra, inte genom att alla anpassas till samma teknologiskt optimerade ideal.

En ny himmel och en ny jord

Bibelns stora framtidsvision finns i Uppenbarelseboken 21:

Och jag såg en ny himmel och en ny jord. … Och jag hörde en stark röst från tronen: “Se! Nu står Guds boning bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem. Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.” (Upp 21:1, 3–4)

Det är en vision som sträcker sig långt bortom det någon teknik kan erbjuda. Men lägg märke till vem som handlar. Det är inte människan som har byggt ett tillräckligt avancerat system för att skapa evigheten. “Se, jag gör allting nytt”, säger han som sitter på tronen (Upp 21:5). Och lägg märke till riktningen. I Babel ville människorna bygga sig upp till himlen. I Uppenbarelseboken kommer Guds boning ner till människorna. Det som tornet aldrig kunde nå ges som en gåva.

Det är en befrielse. Vi får arbeta för att minska lidande, utveckla vetenskap och söka lösningar på svåra problem. Men vi behöver inte bära föreställningen att vi själva måste skapa det fullkomliga riket. Vi behöver inte vara våra egna frälsare, och vi behöver inte göra tekniken till en ny gud.

Vad betyder detta för oss?

Från Babel till Silicon Valley

Det finns likheter mellan Babel och dagens stora teknologiprojekt. De mest avancerade AI-systemen kräver enorm datorkapacitet, kompetens, energi och kapital. Men parallellen måste användas med urskiljning. Ett stort teknologiföretag är inte automatiskt ett nytt Babel, och en forskare som vill utveckla bättre mediciner försöker inte göra sig till Gud.

Det vi behöver granska är de större berättelserna kring tekniken. Vad är det som utlovas? När vi säger att AI kan hjälpa oss att förstå sjukdomar bättre, gör vi ett påstående om teknikens nytta. När vi säger att AI kommer att skapa ett samhälle utan lidande, konflikter och mänskliga begränsningar, handlar det inte längre bara om teknik. Då handlar det om vad vi tror att människan ytterst behöver räddas ifrån, och hur.

Att förlänga livet är inte att övervinna döden

Medicinen har gett oss behandling mot infektioner, avancerade operationer och förebyggande vård, och det finns goda skäl att forska vidare om åldrande. Fler friska år är något mycket värdefullt. Men att förlänga livet är inte att ge evigt liv. Även om vi kunde leva i hundratals år skulle vi kunna skadas, och frågan skulle återstå vad livet ska fyllas med. En människa kan leva länge utan att leva väl. Hon kan vara fysiskt frisk och ändå bära på skuld, bitterhet och förlorade relationer. Medicinen kan lindra sjukdom och förlänga liv. Evangeliet handlar om försoning med Gud, om syndens och dödens makt och om löftet om uppståndelse. Det är inte två konkurrerande metoder för samma sak. De möter olika dimensioner av människans tillvaro. Vi söker inte bara fler år. Vi söker liv i dess fulla mening.

Vem får tillgång till den förbättrade människan?

Om framtida teknik kan förstärka människans förmågor, vem får då tillgång till den? Troligen de rikaste först, och vissa delar av världen långt före andra. Då uppstår en ny ojämlikhet, som gäller tillgång till förbättringar av människans egna förmågor. Scenariot är hypotetiskt, men den etiska frågan är verklig.

Det gäller också friheten. Om någon frivilligt väljer ett tekniskt hjälpmedel är det en sak. Men om arbetsgivare eller institutioner börjar förvänta sig att människor ska förändra sina biologiska förmågor för att möta allt högre krav, riskerar människan att förlora sin frihet att förbli den hon är. Om människovärdet bygger på att vi är skapade till Guds avbild, får tillgången till förbättringar aldrig avgöra hur mycket respekt en människa förtjänar. Den som har förstärkt kognitiv förmåga är inte mer värd, och den som avstår är inte mindre mänsklig. Tekniken får förändra våra möjligheter. Den får inte bli måttstocken för vår värdighet.

Hur bygger vi utan att bygga ett nytt Babel?

Bibeln är inte emot byggande. Noa bygger arken, Mose leder arbetet med tabernaklet, Salomo bygger templet och Nehemja återuppbygger Jerusalems murar. I Nya testamentet blir byggandet en bild för Guds verk i församlingen. Problemet är inte att vi bygger, utan vad vi bygger, varför och vilken plats Gud får i arbetet. Några hållningar hjälper oss. Teknisk förmåga behöver förenas med moralisk ödmjukhet, eftersom att vi kan utveckla något inte betyder att vi vet hur det bör användas. Tekniken ska först tjäna verkliga mänskliga behov, som att minska lidande. Ingen ska behöva förstärka sina biologiska förmågor för att räknas som fullvärdig, och människovärdet får aldrig göras beroende av teknisk förbättring. Längre liv är inte detsamma som meningsfullt liv. Och skillnaden mellan Skaparen och skapelsen ska bevaras: vi kan vara optimistiska om teknikens möjligheter utan att lägga vårt yttersta hopp i den.

Det är en hållning som förenar kreativitet med ödmjukhet och framtidstro med ansvar. Vi får tänka stort och använda våra förmågor för att förbättra världen. Men vi gör det för att tjäna Gud och människor, inte för att göra oss ett namn, samla makt eller övervinna varje tänkbar gräns.

Vad vi kan bidra med

Kristna har något att bidra med i det här samtalet, och det är mer än varningar. Vi kan bejaka den goda längtan i transhumanismen: att lindra lidande, bota sjukdomar och ge människor med funktionsnedsättningar nya möjligheter. Kristna läkare, forskare och ingenjörer har länge stått i den traditionen. Vi kan samtidigt säga det som tekniken inte kan säga om sig själv: att intelligens inte är visdom, att längre liv inte är evigt liv och att en kopia inte är en person.

Vi kan också bära en människosyn där värdet är givet och inte förtjänat, och därmed försvara dem som riskerar att hamna utanför en framtid som mäts i förmåga. Och vi kan visa en annan sorts gemenskap. Pingstdagen är församlingens födelse, och församlingen är kallad att vara en plats där människor från olika språk och bakgrunder förenas utan att göras likformiga, där den svage inte är mindre värd än den starke. En sådan gemenskap är i sig ett svar på Babel.

Jag har själv fått se en liten del av det genom mitt eget företag. Vi har hjälpt flera människor som kommit från andra länder och vill få en ny chans med sitt liv i Sverige. För dem har arbetstillstånd varit den enda möjligheten att stanna. Flera av dem har fått arbete hos oss och har genom det kunnat börja ett nytt liv i ett nytt land, trots att de kommer från en annan kultur och talar ett annat språk. I dag lever de i Sverige med större trygghet och en bättre framtid för sig själva och sina barn. Det har varit en stor glädje att få hjälpa dem. Det är ingen stor sak i världens ögon, men det är ett litet tecken på det som pingstdagen visar: att olika språk och kulturer inte behöver vara ett hinder för gemenskap.

På väg vidare

Låt oss återvända till konferensen. Entreprenören har avslutat sin presentation, och människorna lämnar lokalen med olika känslor. Några är inspirerade, andra oroliga. Kanske är den viktigaste frågan inte hur många av visionerna som förverkligas, utan vad de säger om vår förståelse av människan. Varför vill vi bli intelligentare, leva längre och övervinna våra gränser? Det finns goda svar: vi vill minska lidande, skydda dem vi älskar och skapa möjligheter för kommande generationer. Men det finns också en annan drivkraft: längtan efter att inte behöva ta emot livet som en gåva.

Vi kan bygga högre, tänka snabbare och utveckla kraftfullare system. Men vi kan förlänga livet utan att skapa evigheten, förstärka intelligensen utan att skapa visdom och kopiera information utan att lösa gåtan om personlig identitet. Människans största framtidshopp är inte att hon en dag lyckas göra sig till Gud, utan att Gud har kommit till människan genom Jesus Kristus. Han “var till i Guds gestalt men räknade inte jämlikheten med Gud som segerbyte, utan utgav sig själv och tog en tjänares gestalt” (Fil 2:6–7). I Babel försöker människan klättra upp. I evangeliet stiger Gud ner. Det är den avgörande skillnaden.

Med det avslutar vi bokens tredje del, om tekniken som ny auktoritet. Den sista delen frågar vad det betyder att förbli människa i AI-eran: vad som inte får gå förlorat i våra relationer, hur vi kan leda och leva med AI utan att förlora människan, och vilket hopp som bär. För det viktigaste är inte att människan lyckas skapa något som är större än hon själv. Det viktigaste är att hon inte glömmer vem hon är. En människa, skapad till Guds avbild, älskad av sin Skapare och kallad att leva i gemenskap med honom.

Tre frågor att samtala om

1. Vad lägger jag mitt framtidshopp i? När jag tänker på framtiden, vad ger mig störst trygghet: ekonomisk framgång, teknisk utveckling, min egen förmåga eller Guds löften?
2. Hur påverkas människovärdet av drömmen om den förbättrade människan? Om människor i framtiden kan förstärka sin intelligens och sina biologiska förmågor, hur säkerställer vi att de som inte gör det behandlas med samma värdighet?
3. Vad bygger jag, och varför? Vilka projekt, drömmar och ambitioner driver mig? Handlar de främst om min egen framgång, eller om att använda mina gåvor till att tjäna Gud och andra människor?

Bibelstudium: Babel, människans gränser och Guds framtid

• 1 Mos 11:1–9 – Babels torn. Vilka drivkrafter framträder i människornas projekt? Hur kan berättelsen hjälpa oss att granska vår tids teknologiska ambitioner?
• 1 Mos 12:1–3 – När Gud ger ett namn. Vad är skillnaden mellan att skapa sin egen identitet och att ta emot en kallelse? Vad betyder det för synen på framgång, entreprenörskap och ledarskap?
• 1 Mos 3:1–7 – “Ni blir som Gud.” Vad säger berättelsen om människans önskan att vara sin egen yttersta auktoritet?
• Fil 2:5–11 – Kristi ödmjukhet. Vilken sorts storhet framträder i Jesu liv, och hur skiljer den sig från en kultur där storhet mäts i makt och förmåga?
• 1 Kor 15:12–58 – Uppståndelsen. Vad är skillnaden mellan förlängd biologisk livslängd och det hopp Paulus beskriver? Hur påverkar det vårt sätt att möta sjukdom, åldrande och död?
• Apg 2:1–13 – Pingstdagen och språkens mångfald. Vad visar texten om Guds förmåga att skapa gemenskap över mänskliga gränser, och hur skiljer sig den från enhet som bygger på centraliserad kontroll?
• Upp 21:1–7 – Guds förnyade skapelse. Vem är det som handlar? Hur kan detta hopp hjälpa oss att använda teknik utan att förväxla mänskliga framsteg med Guds frälsning?

---

Noter

Fördjupning: J. Richard Middleton, The Liberating Image: The Imago Dei in Genesis 1 (Grand Rapids: Brazos, 2005), om 1 Mos 1–11 mot bakgrund av mesopotamisk kungaideologi; John F. Kilner, Dignity and Destiny: Humanity in the Image of God (Grand Rapids: Eerdmans, 2015); Yuval Noah Harari, Homo Deus: A Brief History of Tomorrow (London: Harvill Secker, 2016; hebreiska 2015), som beskrivning snarare än prognos; Jacques Ellul, The Meaning of the City (Grand Rapids: Eerdmans, 1970), om Babel och staden.

Bibelcitat: Svenska Folkbibeln 2015.

---

1. Nick Bostrom, “Transhumanist Values”, Journal of Philosophical Research 30, supplementnummer (2005): 3–14, utgivet som Frederick Adams (red.), Ethical Issues for the Twenty-First Century (Charlottesville: Philosophy Documentation Center, 2005). Citatet “Transhumanists view human nature as a work-in-progress” och definitionen “‘Posthumans’ is the term for the very much more advanced beings that humans may one day design themselves into” kontrollerade mot textversionen på nickbostrom.com. Min översättning.↩︎

2. Nick Bostrom, “Transhumanist Values”, Journal of Philosophical Research 30, supplementnummer (2005): 3–14, utgivet som Frederick Adams (red.), Ethical Issues for the Twenty-First Century (Charlottesville: Philosophy Documentation Center, 2005). Citatet “Transhumanists view human nature as a work-in-progress” och definitionen “‘Posthumans’ is the term for the very much more advanced beings that humans may one day design themselves into” kontrollerade mot textversionen på nickbostrom.com. Min översättning.↩︎

3. Ray Kurzweil, The Singularity Is Near: When Humans Transcend Biology (New York: Viking, 2005); The Singularity Is Nearer: When We Merge with AI (New York: Viking, 2024). I den första boken: “I set the date for the Singularity … as 2045.” (s. 136) Prognosen om 2029 gäller AI som klarar Turingtestet, det vill säga når mänsklig nivå.↩︎

4. Nick Bostrom, Superintelligence: Paths, Dangers, Strategies (Oxford: Oxford University Press, 2014).↩︎

5. C.S. Lewis, That Hideous Strength: A Modern Fairy-Tale for Grown-Ups (London: John Lane, The Bodley Head, 1945). N.I.C.E. står för National Institute of Co-ordinated Experiments. Huvudet tillhör den avrättade vetenskapsmannen Alcasan. Huvudet förekommer främst i romanens kap. 8, 9 och 12. Se även kap. 6 i denna bok.↩︎

6. Gregorios av Nazianzos, Tal 41 (Om pingsten), 16: Babels språkförbistring var lovvärd, eftersom den bröt upp ett enigt men ogudaktigt projekt; men pingstens under är ännu mer värt att prisa, för när det utgjuts från en Ande över många människor för det dem samman i harmoni igen. Parafras efter den engelska översättningen i Nicene and Post-Nicene Fathers, 2nd series, vol. 7 (1894), övers. C. G. Browne och J. E. Swallow.↩︎