Det som inte får gå förlorat

Om kärlek, gemenskap, mänsklig närvaro och det andliga livet i en värld där maskiner alltmer efterliknar människan.

När någon alltid finns där, men ingen riktigt är närvarande

När vi bodde i USA hade vi inte vårt vanliga sociala nätverk omkring oss. Då ringde någon från församlingen vi tillhörde och frågade hur det var med oss, hur vi mådde och om det fanns något de kunde be för. Jag kunde tala med personen om det vi stod inför, och jag minns fortfarande hur viktigt det samtalet var i just den situationen. Jag har också haft många nära vänner, troende vänner, som har hört av sig och ringt när det har varit tufft, med barnen eller i företaget.

Det var inga märkvärdiga samtal. Men det var människor som valde att ge mig sin tid, och som hörde av sig igen. Jag tänker på dem när jag föreställer mig en annan sorts samtal.

En äldre man sitter ensam i sin lägenhet. Hans hustru dog för några år sedan. Barnen bor långt borta, och även om de ringer regelbundet är dagarna ofta långa. Tidigare brukade han läsa tidningen på morgonen, promenera till affären och ibland träffa några bekanta på ett kafé. Men med åren har det blivit svårare att komma ut.

En dag får han tillgång till en AI-assistent som är utvecklad för att föra personliga samtal. Han talar med den genom en liten högtalare. Till en början använder han den mest för praktiska saker. Han frågar om vädret, ber om hjälp att komma ihåg tider och låter den läsa upp nyheter. Men efter ett tag börjar samtalen förändras. Han berättar om sin hustru, om deras första möte, om huset där barnen växte upp, om resorna de gjorde och drömmarna de delade. Assistenten ställer följdfrågor, påminner honom om tidigare samtal och hjälper honom att återberätta sina minnen. När han säger att han känner sig ensam får han ett vänligt och uppmuntrande svar. För första gången på länge upplever han att det alltid finns någon att tala med.

Det kan vara något gott. Tekniken kan ge stimulans, hjälp och en upplevelse av stöd.

Men föreställ dig att kommunen, som ansvarar för delar av mannens omsorg, upptäcker att den digitala tjänsten fungerar så väl att de mänskliga besöken kan minskas. Besparingarna är betydande. Personalens tid kan användas mer effektivt. Och mannen har ju fortfarande någon att prata med. På papperet ser det ut som en framgång.

Men har någonting gått förlorat?

Assistenten kan lyssna och svara. Den kan hjälpa mannen att minnas och formulera tröstande ord. Men den delar inte hans liv så som en annan människa gör. Den kommer inte på besök med en kopp kaffe. Den åldras inte tillsammans med honom. Den är inte hans barn, granne eller vän, och den deltar inte i den ömsesidiga relation som uppstår när någon väljer att ge honom sin tid.

Frågan är inte om AI kan vara till hjälp. Frågan är vad som händer när vi börjar betrakta hjälp och mänsklig närvaro som utbytbara. Ett samtal kan vara värdefullt utan att vara likvärdigt med en mänsklig relation. Det är en distinktion vi behöver förstå, för den framtid vi bygger kommer inte bara att påverka vad vi kan göra. Den kommer att påverka hur vi lever tillsammans.

Den stora frågan: kan närvaro ersättas?

Med det här kapitlet börjar bokens sista del. Vi har sett vad AI är, vad Lewis varnade för och hur tekniken kan bli en ny auktoritet. Nu frågar vi vad det innebär att förbli människa, och vi börjar med det som ligger närmast: våra relationer.

AI-system kan i dag föra samtal som upplevs som personliga, och det finns tjänster som uttryckligen erbjuder sig att vara vän, partner eller förtrogen. För många är de till verklig hjälp. Men de väcker också frågor som inte gäller tekniken i första hand, utan oss. Vad är en relation? Vad betyder det att bli sedd? Och vad händer med kärleken, gemenskapen och själavården om vi börjar tro att det som går att simulera också går att ersätta?

Tänkarnas perspektiv

När tillgänglighet förväxlas med närhet

En av AI:s mest imponerande egenskaper är dess tillgänglighet. Systemet svarar omedelbart, tidig morgon som sen kväll. Det kan förklara något flera gånger utan att bli otåligt, anpassa sitt språk och erbjuda ett samtal precis när användaren vill. För en människa som känner sig ensam kan det vara värdefullt.

Men det finns en risk att tillgänglighet förväxlas med närhet. En nära relation handlar inte bara om att få svar. Den handlar om ömsesidighet, om att lära känna någon annan och förstå hans eller hennes behov, inte bara få sina egna tillgodosedda. En vänskap kan kräva tålamod. En relation kan innehålla konflikter. Människor missförstår varandra och behöver söka försoning, och ibland måste vi avstå från våra egna önskningar för att göra något gott för någon annan. Allt detta kan vara krävande, men det är också en del av det som formar oss. Om vi vänjer oss vid relationer som alltid anpassas efter våra omedelbara behov, finns en risk att verkliga relationer börjar kännas alltför komplicerade.

Sociologen Sherry Turkle vid MIT beskrev redan 2011 denna förskjutning i boken Alone Together, vars undertitel säger det mesta: Why We Expect More from Technology and Less from Each Other, varför vi förväntar oss mer av tekniken och mindre av varandra.¹ Hon skrev innan dagens språkmodeller fanns, men hennes iakttagelse har blivit mer aktuell, inte mindre.

Vad forskningen visar, och inte visar

Det betyder inte att alla som för personliga samtal med AI drar sig undan andra människor. Forskningen ger inte stöd för en sådan generell slutsats. En randomiserad studie från 2025, genomförd av forskare vid MIT Media Lab och OpenAI, följde 981 deltagare under fyra veckor. De fick samtala med en chattbot via text eller röst och om personliga, opersonliga eller fria ämnen. Forskarna fann inga signifikanta effekter av de olika samtalsformerna på ensamhet, umgänge med andra människor, känslomässigt beroende eller problematisk användning. Däremot visade de deltagare som frivilligt använde chattboten mer, oavsett grupp, genomgående sämre utfall. Den som kände större tillit till chattboten och upplevde den som socialt attraktiv blev också mer känslomässigt beroende.²

Studien bevisar inte att AI orsakar ensamhet. Orsakssambanden är mer komplicerade, och det kan vara så att ensamma människor söker sig till chattbotar mer. Men den visar varför frågan måste tas på allvar. Teknikens påverkan beror på hur den används och vilken plats den får i livet. Därför räcker det inte att fråga om AI kan ge stöd. Vi behöver fråga om användningen stärker eller försvagar de mänskliga relationer som finns omkring personen.

Att frågan är allvarlig har också visat sig i domstol. Megan Garcia i Florida stämde 2024 företaget bakom tjänsten Character.AI och Google, sedan hennes fjortonårige son tagit sitt liv efter en lång relation med en chattbot. I januari 2026 meddelades att parterna, tillsammans med flera andra familjer, ingått förlikning.³ Fallet ska inte göras till en bild av all AI-användning. Men det påminner om att den som är ung, ensam eller sårbar kan knyta sig till något som inte kan bära ansvaret för en människa.

Bonhoeffer och den kroppsliga gemenskapen

Dietrich Bonhoeffer skrev Gemeinsames Leben (1939) efter åren med det illegala prästseminariet i Finkenwalde, där han levde tillsammans med unga präster under nazistiskt förtryck. Han inleder med en mening som får särskild tyngd i vår tid: andra kristnas kroppsliga närvaro är för den troende en källa till ojämförlig glädje och styrka.⁸⁶ Bonhoeffer visste vad det betydde att leva skild från andra. Han visste också att gemenskap inte är en självklarhet utan en gåva, som den som har förlorat den förstår bäst.

Bibelns perspektiv

Skapad för gemenskap

När vi återvänder till skapelseberättelsen möter vi ett påstående som är lika enkelt som djupt: “Herren Gud sade: ‘Det är inte bra att mannen är ensam. Jag ska göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like’” (1 Mos 2:18). Det är anmärkningsvärt. Gång på gång har Gud sett att det skapade är gott. Nu framträder för första gången något som inte är gott: människans ensamhet.

Texten leder vidare till kvinnans skapelse och äktenskapet, men principen är större än så. Människan är en relationell varelse. Vi föds in i relationer, behöver omsorg för att överleva, lär oss språk genom andra och utvecklar vår identitet i mötet med familj, vänner och samhälle. Vår självständighet är inte motsatsen till beroende. Den växer fram genom det stöd och den kärlek vi får. I den kristna tron hör detta samman med människans skapelse och kallelse. Hon är skapad till Guds avbild och kallad att leva i relation till sin Skapare och sina medmänniskor.

Det betyder inte att alla behöver leva samma sociala liv. Några trivs med många relationer, andra behöver mer stillhet. Vissa lever ensamma under delar av livet. Ingen blir mindre värdefull för att hennes omständigheter ser annorlunda ut. Men behovet av att bli sedd, respekterad och mött försvinner inte genom teknisk utveckling.

Kärlek är mer än rätt ord

Paulus skriver: “Om jag talar både människors och änglars språk men inte har kärlek, är jag bara ekande brons eller en skrällande cymbal” (1 Kor 13:1). Även profetisk gåva, all kunskap och en tro som kan flytta berg blir ingenting utan kärlek (13:2). Kärleken “är tålig och mild”, och den “söker inte sitt” (13:4–5).

Det är högst relevant i AI-eran, för vad innebär det att älska? Bibelns kärlek är större än en känsla. Den visar sig i handling och trofasthet. “Kära barn, låt oss inte älska med ord eller fraser, utan i handling och sanning” (1 Joh 3:18). Johannes skriver det i ett sammanhang där kärleken mäts i om vi öppnar hjärtat för den som lider nöd (3:16–17).

En AI-assistent kan skriva ett mycket vackert meddelande till någon som har det svårt. Den kan hjälpa oss att formulera en ursäkt eller föreslå hur vi kan visa omtanke. Det kan vara värdefulla hjälpmedel. Men om vi sedan aldrig lyfter telefonen, aldrig gör besöket och aldrig tar det svåra samtalet, har den tekniska hjälpen inte blivit kärlek. Det finns en avgörande skillnad mellan att formulera orden och att bära ansvaret. En människa kan skriva ett perfekt brev om förlåtelse utan att vara beredd att förlåta. Därför kan den kristna tron aldrig reduceras till information. Den är ett liv som formas av kärlek.

Ordet blev kött

Johannesevangeliet inleds med Ordet som var hos Gud och som var Gud. Sedan kommer meningen som bär hela den kristna tron: “Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet” (Joh 1:14). Gud sände inte bara ett budskap om sig själv. Han kom.

Jesus kom inte för att överföra korrekt religiös information. Han levde ett mänskligt liv. Han åt med människor, rörde vid sjuka, grät, visade medlidande, undervisade och utmanade, och han gav sitt liv. Den som mötte honom var inte bara mottagare av ett budskap. Hon blev sedd.

Det är ingen anledning att förakta skriftlig eller digital kommunikation. Nya testamentets brev visar att undervisning och omsorg kan förmedlas på avstånd. Men inkarnationen påminner oss om att den kroppsliga existensen inte är oväsentlig, som vi såg i kapitel 3. Kärleken får en konkret form. För kyrkan betyder det att vi gärna använder tekniska verktyg för att nå människor med evangeliet, men att vi inte förväxlar distribution av religiöst innehåll med lärjungaskap. Lärjungaskapet omfattar gemenskap, ansvar, bön, tjänande och ett liv tillsammans.

Jesus stannade

I Mark 10:46–52 sitter den blinde Bartimeus vid vägen utanför Jeriko och ropar: “Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” Många säger strängt åt honom att vara tyst. Men “Jesus stannade och sade: ‘Kalla hit honom!’” (Mark 10:49). Sedan frågar han: “Vad vill du att jag ska göra för dig?” (10:51).

Jesus behandlar inte Bartimeus som ett problem som ska lösas. Han stannar, lyssnar och låter mannen själv uttrycka sitt behov. Berättelsen är ingen manual för AI-utveckling. Den handlar om Jesu person och verk. Men den visar något om hur människor ska behandlas. Den som har makt behöver vara villig att stanna, lyssna och inte låta människan försvinna bakom sin situation. Vi har i dag enastående möjligheter att analysera information om människor. Vi behöver samtidigt bevara viljan att möta dem, i vården, skolan, företagen, familjen och kyrkan.

Vännerna som satt tysta (Job 2)

När Job hade förlorat sina barn, sin egendom och sin hälsa kom tre av hans vänner för att trösta honom. “Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor” (Job 2:13). Det var kanske det bästa de gjorde i hela boken. Problemen började när de öppnade munnen och försökte förklara hans lidande.

Det är en påminnelse som blir skarpare i AI-eran. Ett system är byggt för att svara, och det har alltid något att säga. Men den som sörjer behöver ibland inte en förklaring utan någon som stannar kvar. Närvaron kommer före orden, och ibland i stället för dem.

Kraft i svaghet

En återkommande ambition i transhumanismen, som vi såg i förra kapitlet, är att minska människans begränsningar. Mycket av det är gott. Sjukdom bör behandlas och smärta lindras. Men det finns en risk att vi börjar se all sårbarhet som ett misslyckande. I den kristna tron är beroende inte ett tecken på att en människa saknar värde. Vi börjar livet som barn som behöver fullständig omsorg, lever i relationer där vi både ger och tar emot hjälp, och många av oss kommer att behöva stöd under livets sista år.

Det betyder inte att lidandet i sig är gott, och vi ska inte romantisera sjukdom. Men behovet av omsorg avslöjar att vi inte är skapade för att vara självförsörjande. När Paulus bad om att bli befriad från sin “törntagg” fick han svaret: “Min nåd är nog för dig, för min kraft fullkomnas i svaghet” (2 Kor 12:9). Texten handlar om Paulus egen erfarenhet, men den utmanar ett ideal där människans värde bara förstås genom styrka och självständighet. En människa är värdefull även när hon behöver hjälp.

Kyrkan är en kropp, inte en innehållsplattform

I 1 Kor 12 beskriver Paulus församlingen som en kropp med många delar som behöver varandra. “Ögat kan inte säga till handen: ‘Jag behöver dig inte’”, och “de delar av kroppen som verkar svagast” är “så mycket mer nödvändiga” (1 Kor 12:21–22). “Om en kroppsdel lider, så lider alla de andra delarna med den” (12:26). Det är en radikal människosyn. Församlingens värde ligger inte bara hos den som predikar, leder lovsång eller har mest kunskap. Varje människa har en plats.

Detta hör samman med Anden. Paulus skriver att “hos var och en visar sig Anden så att det blir till nytta” (12:7). Andens gåvor ges inte till individer för deras egen skull, utan till en gemenskap av människor som möts. Profetia, tungotal med uttydning, helande och förbön förutsätter att vi är tillsammans och bär varandra. Den första pingstförsamlingen beskrivs just så: “De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna”, och “i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje” (Apg 2:42, 46). Andens utgjutande ledde inte till mer innehåll, utan till fler bord.

Vid ett av de borden firas nattvarden. Paulus skriver: “Eftersom brödet är ett, är vi som är många en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd” (1 Kor 10:17). Nattvarden går inte att ladda ned. Den kräver att vi kommer, sitter bredvid någon vi kanske inte har valt själva och tar emot samma bröd. Den är församlingens enklaste och starkaste svar på frågan om närvaro kan ersättas.

Kyrkan kan använda AI för att organisera undervisning, skapa material och underlätta kommunikation. Men hon kan inte reduceras till innehållsproduktion. En församling kan publicera hundratals digitala undervisningar, men om människorna saknar omsorg om varandra har något viktigt gått förlorat. En pastor kan få hjälp av AI att förbereda en predikan, men integriteten och ansvaret i kallelsen kan inte överlåtas. Det är inte teknikfientlighet. Det är en påminnelse om kyrkans identitet: hon är inte en organisation som förmedlar information om Gud, utan en gemenskap av människor som tillhör Kristus. “Om ni har kärlek till varandra ska alla förstå att ni är mina lärjungar” (Joh 13:35).

Vad betyder detta för oss?

När den digitala rådgivaren möter den mänskliga själen

Människor använder i dag AI för att tala om personliga problem: konflikter, ensamhet, familjerelationer och andliga frågor. En AI-assistent kan hjälpa någon att strukturera sina tankar, ge allmän information och föreslå frågor att reflektera över. Men den kan inte överta det ansvar som hör till en själavårdare, terapeut eller annan kvalificerad person. Den som söker hjälp i en svår livssituation behöver ofta någon som känner hennes sammanhang, kan följa henne över tid, bedöma situationen och vid behov hjälpa henne vidare. Någon som tar ett verkligt personligt ansvar.

Här kommer också frågan om integritet. Den som skriver ner mycket känsliga uppgifter i ett digitalt system behöver förstå hur de hanteras. En församlingsledare bör inte okritiskt föra in identifierbara uppgifter från ett själavårdssamtal i en extern AI-tjänst, och en företagsledare bör vara lika försiktig med personliga uppgifter om medarbetare. Respekt för människovärdet innefattar respekt för hennes privatliv. Den som har anförtrott oss något känsligt är värd vår diskretion.

Att bli sedd är mer än att bli analyserad

Ta en medarbetare som under en längre tid har haft svårt att prestera. Ett AI-system analyserar arbetsresultaten, visar vilka uppgifter som tar längre tid än tidigare, jämför med kollegorna och föreslår åtgärder. Det kan vara användbar information. Men en god ledare frågar också vad som ligger bakom. Kanske har medarbetaren problem hemma. Kanske känner hon sig osäker i en ny roll, behöver utbildning eller möter problem i arbetsmiljön som ledningen inte har sett. Data berättar inte alltid hela historien. Att se en människa innebär inte att känna till allt om hennes privatliv, men att erkänna att det finns mer att förstå än det systemen registrerar. Vi får använda data för att upptäcka frågor. Vi behöver möta människor för att förstå dem.

När tiden blir en gåva

Kanske är det viktigaste vi kan ge en annan människa inte ett råd, en analys eller ett perfekt svar, utan vår tid. Tid innebär att vi ger något av vårt eget liv. Den som sitter hos en sörjande behöver inte alltid hitta rätt ord. Ibland är närvaron viktigare än förklaringen. Ett barn som berättar om sin dag behöver inte alltid råd, utan någon som lyssnar. Och när en vän har det svårt kan ett besök betyda mer än ett välformulerat meddelande.

Tekniken kan frigöra tid, som vi såg i kapitel 7. Men då måste vi fråga vad tiden ska användas till. Om AI gör arbetet snabbare kan vi fylla vinsten med fler uppgifter, och ibland är det klokt. Men vi kan också använda en del av den till att vara mer närvarande och tillgängliga för dem som behöver oss. Det vore ett verkligt framsteg, inte för att maskinerna gör fler saker, utan för att människor får större möjlighet att leva mänskligt.

Vad får vi aldrig automatisera bort?

Vi behöver ingen fullständig lista över uppgifter som aldrig får utföras med teknik. Utvecklingen kommer att förändra vad som är möjligt och lämpligt. Men vi behöver tydliga principer. Vi får inte automatisera bort vårt moraliska ansvar eller vår skyldighet att behandla människor rättvist. Vi får inte göra människovärdet beroende av produktivitet eller reducera lärjungaskap till informationsöverföring. Och vi får inte låta digitala system bli en ursäkt för att sluta möta människor.

Det betyder att vissa uppgifter kan automatiseras medan ansvaret för dem stannar hos människor. En AI kan hjälpa en ledare att förbereda ett svårt samtal, men ledaren måste själv möta medarbetaren. En digital tjänst kan hjälpa en äldre människa i vardagen, men samhället har fortfarande ansvar för hennes behov av omsorg och gemenskap. Och AI kan bidra med omfattande kunskap om kristen tro, men ingen teknisk funktion kan ersätta den personliga kallelsen att följa Jesus Kristus.

Vad vi kan bidra med

Församlingen har något som ingen tjänst kan leverera: människor som kommer tillbaka. I en tid då allt fler är ensamma kan kyrkan vara den plats där man blir saknad när man inte kommer, där någon ringer på dörren och där måltiden fortfarande är gemensam. Besöksgrupper, ungdomsledare som känner sina ungdomar, smågrupper där man ber för varandra och diakoni som når den som inte längre orkar ta sig ut är inte föråldrade former. De är kyrkans svar på AI-erans ensamhet.

Det vet jag av egen erfarenhet, från samtalet i USA och från vännerna som ringde när det var tufft. Inget av det hade en tjänst kunnat leverera. Det var människor som brydde sig och som hörde av sig igen.

Kristna kan också bidra med en ärlig hållning till tekniken i omsorgen. Vi behöver inte motsätta oss AI-stöd för äldre eller ensamma, men vi kan stå för principen att tekniken ska komplettera mänsklig närvaro, inte ersätta den, och påminna om det när beslut om resurser fattas.

På väg vidare

Låt oss återvända till den äldre mannen. Han har fortfarande sin AI-assistent. Den hjälper honom att komma ihåg tider, läser upp böcker och samtalar om minnen. Det finns ingen anledning att ta ifrån honom det stödet. Men föreställ dig att något mer händer. Hans församling organiserar regelbundna besök, och en yngre man börjar komma förbi på onsdagseftermiddagarna. De dricker kaffe och samtalar om livet. Ibland läser de en bibeltext tillsammans. Ibland sitter de bara tysta.

En dag berättar den äldre mannen något han aldrig har berättat för någon. Han talar om sin sorg, om rädslan för att bli bortglömd och om hur mycket han saknar sin hustru. Den yngre mannen har inget färdigt svar. Han kan inte ta bort sorgen. Men han lyssnar. Och nästa vecka kommer han tillbaka.

Relationen är inte perfekt och inte alltid effektiv. Den går inte att reducera till ett antal genomförda samtal. Men den är verklig. Människans största värde ligger inte i att hon alltid kan ge det bästa svaret, utan i att hon är en person som kan leva i kärlek, trofasthet och ansvar inför Gud och andra människor. Det mest mänskliga är inte alltid det mest effektiva.

Vi behöver inte frukta teknik som hjälper oss att leva bättre. Men vi bygger inte en bättre framtid bara genom att göra allt snabbare. Vi bygger den när ensamma får gemenskap, när äldre behandlas med värdighet, när medarbetare blir sedda och när kärleken får konkret gestalt i våra handlingar. Det är sådant som inte får gå förlorat. I nästa kapitel tar vi dessa insikter in i ledarskapets vardag: hur kan vi leda och leva med AI utan att förlora människan?

Tre frågor att samtala om

1. Stärker eller ersätter tekniken mina relationer? Hur påverkar AI och andra digitala verktyg den tid och uppmärksamhet jag ger människorna omkring mig?
2. Finns det någon jag behöver möta personligen? Är det något samtal, besök eller någon relation som jag har skjutit upp därför att digital kommunikation känns enklare?
3. Vilken plats har gemenskapen i min kristna tro? Hur bidrar jag praktiskt till att människor blir sedda, älskade och inkluderade i församlingen?

Bibelstudium: det som inte får gå förlorat

• 1 Mos 2:18–25 – Skapad för gemenskap. Varför är ensamheten det första som “inte är bra” i skapelseberättelsen?
• Joh 1:1–18 – Ordet blev kött. Vad betyder inkarnationen för vår förståelse av kroppslighet och närvaro?
• Mark 10:46–52 – Jesus möter Bartimeus. Vad lär oss Jesu sätt att stanna upp och fråga?
• Joh 13:34–35 – Kärleken som kännetecken. Vad innebär det att kristen gemenskap ska kännas igen på kärleken?
• 1 Kor 12–13 – Kroppen och kärleken. Hur förhåller sig Andens gåvor till gemenskapen och till kärleken?
• Apg 2:42–47 – Den första församlingen. Vad bar gemenskapen, och vad kan vi lära av den i dag?
• 1 Joh 3:16–18 – Kärlek i handling. Vad skiljer kärleksfulla formuleringar från kärlek som tar konkret ansvar?

---

Noter

Fördjupning: Andy Crouch, The Tech-Wise Family (Grand Rapids: Baker, 2017); Dallas Willard, The Divine Conspiracy (San Francisco: HarperSanFrancisco, 1998); C.S. Lewis, The Four Loves (London: Geoffrey Bles, 1960), om vänskapen.

Bibelcitat: Svenska Folkbibeln 2015.

---

1. Sherry Turkle, Alone Together: Why We Expect More from Technology and Less from Each Other (New York: Basic Books, 2011). Se även Turkle, Reclaiming Conversation: The Power of Talk in a Digital Age (New York: Penguin Press, 2015).↩︎

2. Cathy Mengying Fang, Auren R. Liu, Valdemar Danry, Eunhae Lee, Samantha W. T. Chan, Pat Pataranutaporn, Pattie Maes, Jason Phang, Michael Lampe, Lama Ahmad och Sandhini Agarwal, “How AI and Human Behaviors Shape Psychosocial Effects of Extended Chatbot Use: A Longitudinal Randomized Controlled Study”, arXiv:2503.17473 (v1 21 mars 2025, v2 2 oktober 2025). Ur sammanfattningen: “No significant effects were detected from experimental conditions”; “participants who voluntarily used the chatbot more, regardless of assigned condition, showed consistently worse outcomes.” Förtryck, inte referentgranskat i oktober 2026.↩︎

3. Garcia v. Character Technologies, Inc., förbundsdomstol i Florida (stämningen inlämnad oktober 2024). Förlikning mellan Character Technologies, Google och flera familjer meddelades i januari 2026; villkoren offentliggjordes inte och förlikningen behövde godkännas av domstol. AP via WTOP, januari 2026.↩︎